utvecklingssamtal
yesbox, utvecklingsamtal med klf. Jag hatar honom han hatar mej. Mina betyg ser inte ljusa ut, många IG prognoser på grund av försenade inlämningar. Vad som hade sagts om mej på elevkonferancen, som lärarna har varje temin och går igenom varje elev på skolan, var och en, var i alla fall att jag underpresterar, jag kan så mycket mer men jag visar det inte.
Jag orkar inte, visst - jag arbetar inte så hårt jag borde på lektionerna men jag orkar inte, jag vill så jävla gärna men energin finns ingen stans. självklart bryter jag ihop, och ja, christoffer(klf) blir väl rätt shockad eftersom jag brukar vara den som argumenterar och har åsikter - ingen som kryper ihop under en stor tröjja och gråter.
När jag säger att jag inte vet vad jag vill bli, att jag inte vet om jag vill vara den journalisten jag hade drömmar om att vara ett år tidigare när det första utvecklingsamtalet ägde rum blir han lite bekymrad och han är faktiskt snäll mot mej, han berömer mej och säger att när han såg att jag valt journalistiskinriktning blev han stolt för att tyckte att det var precis min grej, något som jag var duktig på! Han berömmer mitt skrivande och min extremt stora förmåga att kunna diskutera och argumentera.
Han tycker jag ska gå till våran skolsköterska och prata, prata om mina problem för att må bättre. Men vad ska hon göra för att få min mamma att vara stolt över mej, för att få min pappa att bry sig om och älska mej, för att få Love att älska mej? Hon är precis lika maktlös som jag.
Efter utvecklingsamtalet blir jag skickad vidare till våran studierektor, Ann. Hon är snäll men hård och rättvis. Hon försöker peppa mej, försöker få mej att inse att jag måste jobba hårdare på lektionerna. Men jag gråter bara mer och mer. Eftersom jag känner att energin inte finns, hon har rätt - absolut. Men orken, vart finns den?
Hon är, precis som alla andra lärare på skolan, helt ovetandes om hur min relation hemma är, hur jag aldrig känner mej trygg och omtyckt i mitt egna hus, mitt egna rum, min egna säng. Ingen vet vilken idiot min farsa är, ingen vet hur hårt jag kämpar för att någon gång få höra av min mamma att hon är stolt över mej. Det kommer aldrig. Allt jag får höra är hur billig jag ser ut, hur jag inte kan göra något alls, hur dålig jag är, hur misslyckad jag är, hur allt är mitt fel. Aldrig uppmuntran..
Men nu vet hon, lite av det i alla fall - långt ifrån hela storyn men kanske 3% av den och det räckte tydligen. Hon känner på något vis min smärta och förstår. Hon frågar om jag pratat med vår skolsköterska och jag berättar att jag inte tror på sånt. Hon frågar om jag har snackat med soss men det har jag inte heller - jag vågar inte, för rädd att bli nekad.
Hon säger att jag ska komma tillbaka på måndag och prata, om jag vill - men jag vet inte? Vågar jag förlita mej henne, vågar jag lämna ut mej själv så brutalt? Jag tror jag ska gå, hon kanske kan hjälpa mej.
tårögd GAH.. ja HATAR att ja inte kan springa ner o bara hålla om dej flicka! <3
Gör det som känns bäst..
Kommer gå bra för dig =)
Och du ÄR grym på å skriva !
Kämpa ;)
Som jag ser det så verkar du inte må särskilt bra så som du beskriver det i din blogg. Jag har läst många stycken och förstår det här med din pappa, kärleken med love och att du inte får något beröm hemma. Jag har inte varit med om en pappa som ignorerar en, har inte varit med om en stor kärlek som bara rasat ihop men jag har faktiskt varit med om att ta skit hemma. Håller med dig, det är definitivt INTE KUL!
Mitt råd till dig är att du kanske ska besöka en kurator eller BUP som det heter. BUP är en psykolog för ungdomar som har det svårt. Jag har själv gått till BUP och pratat med dom ofta. Och jag lovar dig att det hjälper! Det hjälpte för mig iaf. Och jag då hade jag problem med folk som grovt mobbade mig i skolan. Varje morgon innan jag skulle gå till skolan var som ännu en helvettes dag.
Du klarar detta Zandra! Stå på dig! För jag vet att det är det du är bäst på! Du kan bara om du vill!
Jag håller tummarna ;D
Önskar dig lycka till av hela mitt hjärta! Och om du någon gång behöver prata med någon så finns det alltid personer runt om dig som finns där för dig.
Prata är alltid bra. Go for it! Du kommer bli en stjärnjournalist.
<3
Om JAG vore din mamma skulle jag vara FETSTOLT över dig! Fattar inte att det ska vara så svårt för människor att ge uppskattning. Att klaga och sänka varann tycks vara så mycket lättare...
Let´s make this world a better place!
Kram från mig och Nova!
bra skrivit zandra. jag vet inte vad som hände med dig och love men jag vet hur ont det gör när det tar slut. och jag tycker faktiskt du är sjukt cool som verkligen är dig själv helt och hållet. det är härligt att du sticker ut, och du är en härlig människa det lilla jag har pratat med dig!
Gå till en psykolog om möjligt, skolsystrar, kuratorer och liknande är ett jävla pack som inte kan hålla tystnadsplikten.
