♥

i min blogg har jag skrivit om min pappa, mormor, syster och så vidare men min mamma näms bara ibland. Jag vet inte varför men jag kanske ska blotta den sanna historien bakom henne och mej också.

jag och min mamma kommer inte överens, vi pratar inte med varandra. Jo, men vi pratar inte med varandra om våra känslor eller tankar, vi för bara vardagliga diskusioner som "tack för maten","bra dag på jobbet?" och så vidare. Om vi väl försöker prata, oftast jag - så slutar det alltid med att vi står och skriker på varandra med tårar i hela ansiktet.

Vi resonerar på så fruktansvärt olika sätt och har olika åsikter om nästan allt. Hon uttnyttjar makten hon har som min enda vårdnadshavare. Hon låter mej inte färga mitt hår rött tex för att HON inte tycker det är snyggt trots att det är JAG som ska ha det, det är mitt hår, men jag får ändå inte.

Redan när jag var liten fick jag vara hos en stödfamilj varannan helg, för att min mamma inte klarade av mej och min syster (eller kanske bara inte ville ha barn, vilket om jag ska vara ärlig hon inte borde skaffat). Denna familjen var endast ute efter pengarna du får för att du hjälper en annan familj. Jag och min syster blev utelåsta från deras hur i 23 minusgrader och snö i 7 timmar som 6 respektive 8 åringar och tillslut förstod min mamma problemet. Jag och min lillasyster stod i denna stödfamlijens hall och bara storgrät, vi ville verkligen verkligen inte vara där. Så vi slapp, familjen blev skitförbannande (detta innebar mindre pengar för deras del)

Sedan blev jag och min syster placerade i olika famlijer, jag hemma hos en skitbra familj men min syster trivdes inte hos sin. Efter sex månader så behövde min syster inte vara hos sin stödfamilj något mer utan fick vara hemma men jag var tvungen att fortsätta. Jag fortsätte tills jag började i sjätte klass.

i början av åttonde klass sa min mamma att vi skulle till doktorn och hämtade mej i skolan. Hon körde mej till skenelasarett, inga konstigheter, men när jag förstod blev jag så jävla besviken. Jag skulle inte träffa någon läkare utan en psykolog på barn och ungdoms psykratin. jag blev alltså lurad till psykratin av min egan mamma. Vi skulle ha var sin psykolog, jag och min mamma , och sedan skulle vi ha gemensama möten allihopa.

Jag fattade inte varför, jag förstod inte vad som fanns att reda ut och jag blev inte förklarad som psykist instabil heller för den delen, men några dagar innan jullovet ska börja så har vi ett sånt där grupp möte. Inget blir sagt från mitt håll, jag hade bestämt att hålla käften men min mamma säger att hon inte vet om det är jul eller nyår hon ska ta livet av sig.

jag kanske ska, för att försvara henne en aning, tillägga att hon gick in i väggen för många år sedan och är fortfarande inte frisk, hon har varit gift med min farsa vilken är ett helvete men ändå tycker jag det är fel av henne, säger inte så och detta fick ju hela bup att gå skallgång. i deras öron var jag orsaken till det hela, det var mej det var fel på.

Jag kanske även skall tillägga att varje möte jag var på var jag dit tvingad. I Skene så får man en betala 125:- om man inte dyker upp på avtalad tid och dom pengarna hotade min mamma med att dra från min månadspeng. Så jag gick, i tvång.

Nu i efterhand har jag insett att det inte var jag som behövde hjälp utan min mamma men hon letade felen hos mej trots att det var henne det var fel på, hon som var psykistk instabil.

Jag och min mamma bråkade mycket under min högstadietid, vi bråkade om allt. Hon uttnyttjar som sagt makten hon har över mej som förälder. jag får inte ta hål i näsan, läppen eller någon annan stans, jag får inte färga håret blablabla en jävla massa onödiga grejjer helt enkelt.

Jag ska inte få denna texten att få mej själv att framstå som värsta änglen, det är inte sant. jag har ljugit för henne, skrikigt att jag hatar henne och så vidare. Men jag har aldrig trotsat henne, jag har aldrig färgat håret utan hennes tillåtelse och jag har inte tagit hål i näsan vilken jag velat ha sen sjätte klass. Men hon tycker ändå inte att jag förtjänar någon form av beröm

När jag började första året på gymnasiet så säger hon till mej "men zandra, måste du se ut sådär" *suck* ch jag svarar "ja, hur fan annars ska jag se ut" Och det enda som var skillnaden på mej och ja, andra var att jag vågar vara mej själv, jag hade nätstrumpbyxor, svarta shorts och mötley crüe-linne - inga konstigheter

andra dagen var det skolkort som gällde, jag har fortfarnade inget märkvärdigt på mej så sätt men det sista min mamma säger innan jag lämnar dörren är "du ser ut som en jävla fem-örings hora"

alltid, alltid har min mamma tryckt mer mej, aldrig har hon varit stolt över att jag alltid går min egna väg. Hon har aldrig fel utan bara trycker och trycker.

För några veckorsen gick jag inte till skolan på grund av ångest, ni kanske minns? Jag bestämde mej den dagen att jag skulle prata med skolsköterskan och studierektorn på skolan för att jag känner för mycket press, jag mår inte bra utan det känns som jag bara vill brista ut i gråt hela tiden.

jag informerade självklart min mamma om att jag skulle ha krismöte angående mina studier för att jag håller på att bryta ihop, jag håller på att ta död på mej själv och det ENDA jag får till svar är "du gör ju inte ett jävla skit hur fan kan du vara stressad!?" det var inte vad jag behövde höra.

det finns en miljon saker jag har att berätta, en miljon historier, den ena sorligare än den andra.

men så finns de ett fåtal personer jag verkligen vill tack från botten av mitt hjärta, för trots denna skiten så ler jag och är mej själv. Tack till nathalie och hennes mamma, Lena tack för att ni alltid stöttat mej, tack för alla komplimanger och för att ert hem känns som ett andra hem för mej. Tack Lena  för att du är som en andra mamma för mej och tack nathalie för att du är min bästa vän!