♥

fan jag som trodde jag tagit mej förbi det här stadiet. jag hatar den här känslan, mina tankar spinner alldeles för fort och jag kan inte få stop på det. Känslan växer innom mej, det är nästan som jag skjutigt heroin. Känslan sprider sig i mitt blod och jag är rädd, jag hatar känslan men kan inte få stop på den.

varför ska jag alltid tvivla på min egna fömåga? fy fan vad jag hatar det. Nu vill jag bara spola tillbaka tiden, jag är så rädd och jag är inte bara rädd för en sak. Jag är rädd för smärta, jag är rädd för att förlora.

kanske är jag dömd att bära detta jävla sinnet med ostadiga resonomang, det är nästan som jag är på en båt och jag är otroligt sjösjuk.

förlorar jag dej vet jag inte om jag ens kommer andas, du är verkligen lycka för mej..