♥

jag är trött, så jag ska snart sova. Har studie dag i morgon och det är verkligen skönt, känns helt underbart.


Var på körskolan förut och ja, det var sjukt segt samtidigt som det känns ganska löjligt eftersom jag redan tagit EU-kort och skrev min teori felfritt. Jag har åkt så otroligt många mil i bilen tillsammans med mamma och bengt, jag kan det där.
Så det var ju bara att svara på frågorna han ställde. Sen är det ju lite humoristiskt att min mamma jobbar som trafikskolelärare - på trafikskolan vi var på. Trots att man är anställd som körskolelärare måste man gå handledarkursen - urlöjligt.

I morgon har jag och Sidney varit tillsammans en månad. Stundvis känns det snarare som föralltid och andra tillfällen känns det som igår. Men jag trivs bra ihop med honom även om mina brister nu allt tydligare kommer visa sig. jag hoppas verkligen han kan klara av det och självklart, att jag kan klara av hans men framförallt mina egna brister.

Att jag ständigt är orolig och nojjig kan, om det bli helt galet, uppfattas som jag inte litar på honom. Jag har förvisso väldigt svårt att lita på folk men det är ändå inte i bristen på tillit jag nojjar. Det är mest på grund av känslan eller brist på beräftelse.

Jag är en sån som tjatar och hela tiden vill göra klart att min partner är medveten om hur fin och underbar jag tycker han är. jag tjatar och tjatar men det faller så naturligt för mig (mest beroende på att jag själv är så sjukligt beroende av den bekräftelsen, för att inte nojja). Men ja, det funkar inte för alla och det kan göra så jag bli tagen för givet - livsfarligt i ett förhållande.

Det svåraste med förhållanden är att hålla spänningen vid liv, inget får bli en rutin eller taget för givet för det är där det börjar krisa, samtidigt som ett förhållande inte får gå som en bergochdalbana för då försvinner tryggheten man bör känna hos varandra, ja - en komplicerad balans.

Men jag tror verkligen att jag och Sidney kan klara detta, vi kommer behöva kämpa - det behöver alla. Men jag trivs så bra tillsammans med honom att det är värt att kämpa något så sjukligt för. Det finns en magi mellan oss, det känns som du kompliterar mig samtidigt som vi är så fruktansvärt lika, på sånna där småsaker som INGEN annan är som mig på - just de där grejerna är du precis som mig på. Och jag vet att vi diskuterade den "magin" i början på MSN och jag hoppas du inte känner att den försvunnit?

Men ja, vi får ta detta i morgon.
(förövrigt är det jobbigt att jag i hälften av varje inlägg pratar om Sidney i tredje(?) person och i resterande halva är han min tilltalsperson :s )

men baby, jag saknar dej
ses i morgon, om några timmar
jag är jättejätte kär i dig







<3